Min Yogaresa

Kanske var det den där händelsen i Dharamsala i norra Indien som spetsade till ödet och fick mig att gå en väg jag aldrig i mina tankar eller vildaste fantasi hade tänkt eller drömt om. Eller var det redan bestämt med det där första andetaget jag tog eller kanske när min själ hamnade just i denna kropp? Vem vet?

Den oändliga sökningen

Jag har alltid varit en sökande och rastlös person. Redan som ung flicka sökte jag efter det där som skulle betyda något mer, eller som kunde ge mig den där tryggheten och kärleken jag så innerligt längtade efter. Jag sökte i söndagsskolor, fria kyrkor och genom kvällsböner. Jag sökte i litteratur, filmer ochmusik. Jag fann mycket, men inte det jag letade efter.

Under många år sökte jag också efter självkännedom, lycka och kärlek genom både kreativa och destruktiva vägar. Jag fann mycket även där, men inteheller där just det jag letade efter.

Jag är tacksam över alla vägar jag vandrat och alla människor jag mött. Allt och alla har fört mig dit jag är idag, i mitt nu.

Hitta yoga

När jag genom en teaterutbildning träffade på yogan under 80-talet i Stockholm visste jag att detta var något som skulle bli en vän och följeslagare för resten av livet. Där började resan inåt med yogan som verktyg.

Så småningom tog mig min längtan efter att gå djupare inom yogan och mig själv tillbaka till Indien. Ett land jag besökt under flera månader med en ryggsäck och äventyr som mål. Fast också ett land som berört mig på ett omtumlande och fascinerande sätt. Att återvända dit var en längtan jag närt sedan jag kom tillbaka till Sverige.

Att komma tillbaka till Indien var som att komma hem. Denna gång var resan annorlunda, yogan stod som mål och att få kontakt med indiska lärare, lära mer och fördjupa mig, utvecklas, få ro…

Jag reste och reste och mötte olika lärare, människor av olika slag, mediterade i grottor, vandrade med pilgrimer bland Himalayas berg, doppade mig i Ganges, hängde med hippies i Goa, , besökte heliga städer och så mycket mer.

Under denna resa skedde också mitt första möte med Ashtanga Yogan.

I Rishikesh på ett hustak blev jag instruerad av en amerikansk man, Mohana.

Jag glömmer aldrig de första solhälsningarna och den känsla det gav mig. Då visste jag inte att Pattabhi Jois fanns eller att detta var en metod som lärdes ut både i Indien och i väst. Solhälsningarna följde med mig på mattan och vidare runt Indien.

Jag kom alltid tillbaka till min yogamatta som nu hade blivit en trygghet och en hörnsten i mitt kringresande liv. Den filosofiska delen var något jag längtade att veta mer om och meditationen blev ett verktyg för att se alla tankar och oroliga känslor som huserade runt i mig. Jag ville så gärna möta de mästare jag hört och läst om och Indien är ju yogans ursprungsland. Allting kommer ju därifrån och jag ville veta mer.

Jag träffade också den oerhört kloka och speciella man, Ramesh Balsekar i Bombay. En man som jag kom att återvända till många gånger innan han lämnade sin kropp 2009.

Denna resa skulle bli annorlunda och det blev det.

Väl hemma i Sverige från denna resa fanns bara en tanke och det var att komma tillbaka och studera yoga hos Mr Iyengar under två månader, att träffa Dalai Lama och så småningom ta mig vidare och resa jorden runt.

En livsföränderlig resa

Jag kom tillbaka till Indien. Mitt nästa möte med Ashtanga Yoga var med Derek Ireland i Goa. Yoga i ett tält på stranden med mycket glädje, svett och entusiasm. Underbart!  Då hade jag också fått reda på och hört mycket spännande saker om Pattabhi Jois, Guruji. En man jag gärna ville åka till.

Men först stod Dharamsala, Dalai Lama, meditation, studier, bergen och jorden runt resan på tur.

Vad som hände i Dharamsala ändrade mina planer drastiskt och den planerade jorden-runt-resan fick ställas in och en helt annan resa stod nu framför mig. Denna resa förde med sig djupa upplevelser av rädsla och sorg, medkänsla, vänskap, tillit och mycket kärlek. Men även det där speciella pappret i handen, ett certifikat av Mr Iyengar med välsignelse och uppmaning att åka hem och börja undervisa i yoga! Hans ord glömmer jag aldrig:

”Du har studerat och arbetat hårt här på Institutet. Du har min välsignelse och bästa lyckönskningar att åka hem och börja undervisa yoga.” Och där var pappret med den åtråvärdacertifieringen av yoga i min hand! Något jag inte ens visste existerade när jag packade min ryggsäck i slutet av 1994 för att bege mig på för det jag trodde var “Jorden-runt-resan”. Istället blev det början till en inre resa som fortfarande pågår.

I Dharamsala i början av 1995 bodde jag uppe i bergen. Mediterade, praktiserade asanas och pranayama. Jag promenerade ofta ner till basaren MC Cloud Ganj där jag hade vänner bland tibetanerna och indierna som bodde där. Jag tillbringade mycket tid med tibetanska nunnor, mediterade ochsamtalade. Jag spelade även in våra samtal på min kassettbandspelare. Många av nunnornas historier och livsöden var gripande och brutala. De hade alla flytt under dramatiska förhållanden. Många från brutala övergrepp och våldtäkter.

Vad som förde mig till dem igen och igen var den värme och kärlek de utstrålade.  Deras vänlighet och generositet var obeskrivbar. Detta var något som satte djupa spår i mig. Att inte låta någon ta din glädje eller livslust. Att inte identifiera dig som ett offer utan gå vidare med kärlek till livet. Detta gav mig ett hopp om förändring och glädje i livet.

Dalai Lama som bor i detta område skulle ha en sammankomst. Och jag skulle så klart gå dit för att få möta honom jag läst och hört så mycket om. Det kändes ju som om jag kände honom genom dessa nunnor som ofta reciterade och pratade så kärleksfullt om sin ledare.

Att få möta Dalai Lama var en dröm som skulle gå i uppfyllelse.

För att få möta honom krävdes registrering och uppvisande av pass dagen innan. Mitt pass tillsammans med alla pengar (kontanter på den tiden) låg i mitt pengabälte tryggt förvarat runt magen.

Denna ödesdigra dag hade jag en byxdress med blixtlås bak. Detta gjorde att när jag varit på toaletten och tagit fram mitt pengabälte var jag för bekväm för att gå in på toaletten igen och göra om samma procedur, istället lade jag pengabältet i min väska som jag hängde över axeln. Passet lång längre ner i väskan.

Ut i basaren på väg mot posten för att lämna och hämta brev. På den tiden mailade jag inte, inga mobiltelefoner att nå varandra, utan brevledes och sällsynta telefonsamtal i automater med “collect call” var sättet att hålla kontakt med familj och vänner.

Brevhögen från familjen och vännerna var stor. Kommer så väl ihåg glädjen och tanken på att få läsa breven i lugn och ro på ett café någonstans i byn.

När jag skulle betala för de brev jag skickade iväg stannade tiden och här slog ödets vindar ett hårt slag: Pengabältet var borta. Pengabältet med nästan 30 000 kr var borta! Jag intalade mig att det fanns på kontoret för registreringen…men där låg det inte…kanske var det kvar hemma i byn? En promenad som vanligtvis tar ca 1 timme tog mig 20 minuter och det enda jag kommer ihåg är känslan av “neeej det får inte vara sant”, ett bultande hjärta och blodsmaken i min mun. Men det var sant. Alla mina respengar för min kommande jorden-runt-resa var borta. Jag grät många tårar och förbannade min dumhet. Men pengarna var borta liksom resan jorden runt.

För att komma till Delhi där jag kunde ordna nya resecheckar gav vänner i Dharamsala mig pengar till buss, tåg och hotell. Mat fick jag av minatibetanska och indiska vänner. En ung tibetansk man sa till mig att denna negativa händelse förmodligen var en antidot i mitt liv. Något negativt var på väg att hända och i mitt fall blev jag av med pengar. Det hade kunnat vara en kroppsdel eller något ännu värre. Visst var det så och i detta nu vet jag av hela mitt hjärta att det var sant.

Hitta mitt sätt

Denna händelse ändrade hela min planering. För att göra lång historia kort hamnade jag hos Mr Iyengar och hans familj på Iyengar Yoga Institutet i Pune.Jag skulle ha varit där i två månader och sen resa till Australien. Jag blev kvar nästan ett år. Lärde mig oerhört mycket av Mr Iyengar som jag tillbringade nästan varje eftermiddag med i hans bibliotek. Jag praktiserade yoga med hans dotter och son varje dag i shalan. Alla möten med de människor från hela världen som passerade under detta år var en gudagåva. Jag levde på mycket lite pengar. Bodde enkelt i en lägenhet och lagade det mesta av min mat själv.

Yogan blev mitt liv och mina studier av Patanjali Yoga Sutra började.

Under denna resa mötte jag också Ramesh Balsekar I Bombay, en man som kom att betyda mycket för mig under kommande år och som jag återvände till år efter år tills han lämnade sin kropp 2009. Ramesh var en före detta bankchef som hade mycket djupa kunskaper om livet och allt vad det hör till.

Pengar är energi och det som försvann från mig fick jag tillbaka tusenfalt genom vänlighet, medkänsla, kärlek, omtänksamhet, generositet och så mycket mer. Vad jag lärde mig om yoga och mig själv genom att vara så länge hos en yoga mästare kan inte köpas för pengar.

När jag efter nästan ett år sedan lämnade Mr Iyengar och hans institut med ett certifikat i handen och hans tro på mig som yogalärare, förändrades mitt liv.

Väl hemma började jag undervisa yoga i liten skala som snabbt växte till fler och större grupper. Jag undervisade samtidigt som mellanstadielärare i skolan. Något jag utbildade mig till under 80-talet.

Alla pengar jag fick för yogaundervisningen (de första gångerna ville jag inte ta betalt, tänkte att då skulle ingen kunna klaga) sparade jag till kommande kurser och ganska snart landade jag i London och träffade på Ashtangan igen.

Hitta min guru

Redan 1996 var jag i Mysore hos Pattabhi Jois eller Guruji som han kallades och Amma. Mitt första möte med Guruji var intensivt och känslosamt. Vi var bara 5 personer i hans rum eftersom familjen nyss kommit från en resa och studenterna hade inte hunnit komma ännu. Min första kram med honom fick mig att gråta och jag visste direkt att jag kommit hem. Den tryggheten jag kände med honom var något för mig unikt och starkt.

Jag tror det var en anledning att jag blev förälskad i Guruji på ett sätt som kärlek mellan en farfar och ett barnbarn.

Under de 13 år jag fick vara med om Guruji utvecklades vår relation med stor kärlek och mycket tillit, och det jag fick av honom är en gåva och rikedom jag håller högt och kärleksfullt. Hans kunskap om yoga var enormt stor och oändlig. Varje gånga jag kom tillbaka till Mysore kramade han om mig och tittade nöjt på mig och sa: ”You still have a body. Very good.”

Det var inte alltid lätt. Precis som livet i sig. Men med Guruji som vägvisare växte det mentala fokuset och yogan blev levande i varje del av mitt liv. Yoga är ju så mycket mer än asanas och det lyckades Guruji förmedla så tydligt i sin undervisning. Så tacksam över att jag fick vara med om honom.

När Guruji lämnade sin kropp 2009 lämnade han också ett stort tomrum efter sig. Jag har varit tillbaka hos hans barnbarn Sharath flera gånger efter Gurujis bortgång. Sharath har axlat ett stort ansvar på allra bästa och kunniga sätt. Han för traditionen vidare med stor respekt och kärlek för sitt arv och Gurujis minne.

Under senare år har jag också besökt och studerat för Shri.OP.Tiwariji en pranayama lärare och mästare, skulle jag vilja säga inom det området. Han undervisar runt om i världen och är huvudansvarig på Kaivalyadhamma institutet i Lonavla, två timmar utanför Bombay. Där har jag varit flera gånger och även fått ett certifikat att undervisa i pranayama. Återigen en ovärderlig gåva och något som betyder mycket i mitt liv. Jag återvänder till honom varje år för att fördjupa min egen pranayama praktik och lära mig mer om denna så viktiga del inom yoga.

Bli en pionjär

Min undervisning i Ashtangayoga började 1999 då jag öppnade en av Sveriges första yogastudios för Ashtangayoga. Yoga Shala Södermalm hette den då, men ganska snabbt byttes namnet till Yoga Shala Stockholm Jag fick Gurujis välsignelse och  så småningom auktoriserad att undervisa Ashtangayoga och trots min osäkerhet började jag med Mysore klasser och ledda Ashtanga klasser. De första åren var Mysorepraktiken främmande för de flesta som föredrog ledda klasser. Mysoreklasserna växte dock sakta men säkert och från att ha varit ett par deltagare var vi nu fullt rum och tiderna utökades…

När jag lämnade Yoga Shala Stockholm 10 år senare var Mysoreklasserna fyllda till bristningsgränsen och runt om i Stockholm andades det på de olikashalas som växt upp under dessa 10 år som blev ett genombrott för yogan i Stockholm och övriga Sverige.

Mina år med Yoga Shala Stockholm var mycket lärorika. Jag njöt av varje stund jag hade som lärare. Jag njöt av att få dela med mig av det som betyder så mycket för mig. Att se eleverna utvecklas och att vara med om elever som blir yogalärare. Allt det var en källa till glädje och inspiration.

Kommer tillbaka till mig själv

Att däremot vara chef med allt vad det innebär var inget jag trivdes med. Det var också en av anledningarna till att jag efter 10 år som huvudansvarig och chef bestämde mig för att gå vidare och börja undervisa yoga i min Globala Shala. Att få göra det jag älskar, att få tid att utvecklas som lärare -människa, att vara fri, att hinna med att reflektera. Att skapa projekt tillsammans med andra.  Att resa. Att undervisa på vackra platser. Att sträva mot att vara autentisk och genuin. Att vara mig själv både som lärare och människa.

Många av de elever jag haft genom åren är idag yogalärare och en del har egna studios. Yoga Shala Stockholm är i goda händer med Lisa Laler och hennes syster Lotta Laler. Känner mig varm i hjärtat när jag ser hur yogan utvecklats och blivit tillgänglig för alla. Ibland oroar jag mig för den ytliga delen som sociala medier förmedlar och att människor ska tro att “stå på händer” är yoga. Jag oroar mig för att det är för mycket regler inom yogan, att det ibland är elitistiskt.  Samtidigt vet jag att allt har sin tid och allt förändras, det kommer den så kallade yogan på sociala medier också att göra. Människor kommer se igenom regler och gå sina egna vägar. Dock kommer essensen av vad yoga är aldrig förändras.

Vad jag kan sakna i min Globala Shala är kontinuiteten med eleverna, men samtidigt är det många av mina elever som kommer regelbundet på mina kurser runt om i världen och då finns det en annan kontinuitet.

Att få undervisa i yoga var och är för mig en stor ynnest, och jag är tacksam varje dag att få göra det jag älskar och dela med mig av något som jag vet kan förändra på djupet och ge en mening bortom ord. Så det där stulna pengabältet och alla de tårar och den rädsla jag upplevde, utvecklades till ett liv med större mening, djupare självkänsla och en tro och tillit till livet och mig själv.  Min eviga rastlöshet finns där i skuggorna, men jag har fått en ro jag inte trodde skulle kunna infinna sig.